söndag 10 december 2006

Födelseberättelse eller ”när Filip kom till världen”

Vaknade 04.30 på morgonen den 6: e maj av att vattnet gick. Jag hoppade klarvaken ur sängen och sprang in på toaletten. Tidigare graviditeter har vattnet inte gått, så jag visste inte hur det skulle kännas, men det här var ingen tvekan, det forsade ut vatten på golvet. Eftersom båda tidigare förlossningarna gått fort (och den andra i raketfart) bad jag maken ringa till barnvakten direkt eftersom hon behövde in timme för att komma till oss.

Jag skakade av frossa på grund av nervositet och exaltering – nu var det ju äntligen dags! Äntligen skulle jag slippa illamående och foglossning! Äntligen skulle vi få lön för mödan! Nu skulle vi få träffa vår tredje lille kille!

Jag ringde till förlossningen och sade att vi ville komma in. Vi var välkomna trots att jag inga värkar hade. Hoppade in i duschen och försökte få upp värmen eftersom jag inte kunde sluta skaka, samtidigt som jag väntade på att både barnvakt och värkar skulle infinna sig. Efter ca 45 minuter var det enda som infunnit sig barnvakten (som kört rally hit i tron att jag skulle föda hemma i hallen), men vi åkte in till förlossningen i alla fall.

Kl 05.55 anlände vi till Sunderby sjukhus och fick ta vägen genom akuten upp till förlossningen. Väl där fick jag lägga mig på en brits och de körde ctg-kurva på mig i ca 1½ timme – allt så fint ut men inga värkar! Suck! Då tyckte personalen att vi skulle åka hem. Nej, sa jag, jag ska föda barn idag. Vi går ut och promenerar utanför sjukhuset tills liten vill komma ut. Sagt och gjort. Frukost blev intagen på gående fot utanför sjukhuset och maken blev glad för han hann med ett telefonmöte. Men hur många varv jag än travade runt sjukhusdammen så fick jag inte en enda känning. Modet sjönk och jag bad maken att skjutsa hem mig igen. Klockan 12,20 var vi hemma igen – utan bebis.

Vi åt lunch och tog ut barnen i det vackra vädret en stund. Barnvakten började säga att hon skulle åka hem en sväng och komma tillbaka senare på kvällen ifall det skulle hända något. Hända något, tänkte jag irriterat, här är det ju totalt stiltje. Den enda som hände var att jag konstant läckte fostervatten och bindorna avverkades i en hiskelig fart. Tänkte åka till affären lite senare för att skaffa nya.

Klockan 14 känner jag hur det pirrar till i ryggen. Det gör inte särskilt ont, men det är helt klart av annan karaktär än de förvärkar jag dragits med i evigheter. 14,15 kommer en rejäl värk, ingen tvekan om att det är det. Börjar direkt klocka och ser att det på en gång blir värkar med ca 10 minuters mellanrum. Jag ringer förlossningen igen och klockan 15 är vi tillbaka på sjukhuset. Hela vägen dit har Magnus, som trott att det inte skulle bli någon bebis idag, suttit i telefonmöte. I bilen mutar han ut ljudet för att hans kollegor ska slipa höra när jag får värkar och inte förens vi är framme vid dörren till förlossningen lägger han på... kan man bli mer plikttrogen?!

Jättekul, eftersom ingen tur till affären hans med, anländer jag till förlossningen med en av sönernas Pampers 4+ mellan benen… Hamnar återigen på en brits med ctg-kurva. Efter ca 30 minuter kollar min barnmorska mig. Allt ser bra ut, jag är öppen 5 cm och livmodertappen helt utplånad. Får då flytta över till ett förlossningsrum. Hon frågar om jag vill ha någon bedövning men jag tackar nej. Har det gått två gånger förut ska det väl gå denna gång också.

16.30 börjar värkarna kännas ordentligt, de kommer med 2-4 minuters intervall, och jag får verkligen koncentrera mig för att slappna av och andas mig igenom dem. När klockan är 17,00 är jag öppen 8 cm och en skalpelektrod fästs på grund av att de bara lyckas få in min puls istället för bebisens hjärtljud. Med den på plats konstaterar de att allt fortfarande ser bra ut och lillen mår prima – skönt!

Klockan 17.12 känner jag hur det trycker på och jag vill krysta, men barnmorskan säger ifrån, jag får inte. Vi hade tidigare bestämt att hon skulle tvinga mig att hålla emot så länge som möjligt eftersom jag var rädd att spricka mycket. Då verkade det vara en bra idé, men nu kunde jag inte förstå hur jag gått med på något så korkat… hade lust att ta i för kung och fosterland, men istället flåsar jag som en galning för att stå emot krystvärkarna. Men kl 17.16 säger hon äntligen (kändes som en evighet) att jag fick krysta! Åh äntligen! Två krystvärkar senare, 17.22, föds världens vackraste lillebror! 4485g och 52 cm lång- en riktig liten knubbis alltså.

Jag får upp min havsdoftande lille kille på mage och pappan klipper navelsträngen. 10 minuter senare kommer moderkakan utan problem. Att barnmorskan tvingat mig att hålla igen gjorde faktiskt verkan och jag behöver bara sys med ett stygn. Fast öm som jag är tycker jag ändå det är jobbigt när hon ska sy och jag provar lustgasen för första gången. Med lite lätt ”fylla” går det genast bättre och hon får brodera färdigt.

Men helt plötsligt börjar jag må jätteilla och det känns som jag ska kräkas. Det är otroligt varmt i det lilla rummet och jag har envist vägrat vare sig dricka eller äta under förlossningen, så jag får ett blodsockerfall. Men efter att barnmorskan tvingat i mig ett glas med den mest sötsliskiga saft jag någonsin druckit känns det lite bättre. Jag får återigen vår lille kille på magen, som genast börjar äta med glupsk aptit, och när vi får in ”grattisbrickan” med mackor och cider äter även jag.

Så gick det till när vi vart föräldrar för tredje gången till ytterligare en liten prins!