söndag 10 december 2006

Födelseberättelse eller ”när Ludwig kom till oss”

På måndagskvällen (den 21 oktober) var jag och Maria på bio och såg ”grabben i graven bredvid”. När vi gick ut därifrån sa Maria att hon trodde det snart var på g eftersom jag andades så tungt. Jag skrattade gott, för jag hade ju inga känningar alls.

Tisdagen den 22 oktober var en helt vanlig dag. Lite trött var jag eftersom jag och William varit en sväng till Luleå för att handla lite. Var ju nästan helt säker på att det var en liten kille i magen, men i sista stund blev jag osäker och kunde inte motstå en helt ljuvlig liten klänning och röda strumpbyxor från Po.P. Ville ha ett ombyte till både en kille och en tjej i väskan…

Fast det skulle nog dröja, trodde jag, eftersom William kom hela nio dagar över tiden.

På tisdagskvällen ringde både Anita, för att boka in ett nytt datum för tjejträffen – vi bestämde torsdagskväll, och min mamma för att höra om jag kände något. Jag beklagade mig och konstaterade att det här skulle bli en novemberbebis eftersom jag inte hade en enda känning!

Senare badade jag William och lade honom i vår säng. Fixade i ordning morotsstavar och en god dipp i väntan på att Magnus skulle komma hem från träningen. Men han dröjde och det hela slutade med att jag låg och oroade mig för att något hänt och att jag lyckades äta upp alla morötterna själv… tillslut kom han hem i alla fall efter att han stannat hos sin syster och glömt att ringa.

När klockan är 02.21 på natten vaknar jag av att jag behöver gå på toaletten. Upptäcker att slemproppen verkar ha gått, men jag har ju fortfarande inga känningar så jag går och lägger mig igen. Efter en liten stund vaknar jag igen för att jag behöver springa på toaletten igen. Magen är i uppror och jag förbannar mig själv som tryckte i mig så mycket morötter. Två gånger till upprepas detta och jag börjar tro att jag kanske är magsjuk.

Klockan 03.15 vaknar jag igen, men denna gång känns det som magen blir en stenhård boll! Kan det kanske vara en värk? Men med William så hade jag bara ont i ryggen, så jag är tveksam. Bestämmer mig i alla fall för att ringa till förlossningen för att höra om det kan tänkas vara värkar…

Barnmorskan jag pratar med på förlossningen säger att det mycket väl kan vara det och att jag är välkommen in om jag får regelbundna värkar. Bestämmer mig för att avvakta lite till innan jag väcker Magnus, jag har ju fortfarande inte ont.

Men ganska snart så byter sammandragningarna karaktär och det gör mer ont. Jag andas utan större problem mig igenom värkarna som direkt kommer med 5 minuters mellanrum. Nu tycker jag det är dags att skaka liv i Magnus. Jag säger ”nu tror jag det är dags”, så han vaknar snabbt. Klockan är nu ca 04.00 och vi ringer direkt till farmor som ska vara barnvakt. Hon har en timmes resväg ungefär och lovar att åka direkt. Fast farfar som hade lovat att tanka bilen hade inte gjort det. Så Farmor fick köra ut farfar mitt i natten för att tanka så att hon skulle kunna köra till Boden.

Men efter en liten stund är värkarna riktigt kraftiga och vi inser att vi inte hinner invänta barnvakten. Magnus ringer till Maria som kommer på några minuter. När hon kommer står jag i hallen och får en rejäl värk som håller i sig länge och Maria säger åt oss att skynda oss!

Vi sätter oss i bilen och Magnus kör som en galning, tur att det inte är mycket trafik på natten. Resan som normalt brukar ta 20 minuter tar nu 13. Själv hänger jag i handtaget inne i bilen och försöker stå emot krystvärkar. När vi kommer fram tappar Magnus sin mobil mellan sätena och försöker hitta den i mörkret. Minns att jag skriker åt honom ”skit i telefonen, nu kommer bebisen”! Vi ringer på dörren på akuten och vi blir insläppta av en kille som nog inte förstår hur nära det är. Jag får en värk direkt och säger ”den kommer, den kommer”. Magnus sätter mig i en rullstol, ropar åt killen  att ringa upp på förlossningen så att de möter oss och sedan kör vi rullstolsrally i kulverten.

Väl uppe ringer vi på dörren till förlossningen, men ingen kommer och öppnar… killen på akuten har inte ringt och förvarnat. Han trodde vi bara var hispiga! Tillslut (kändes som en evighet men var nog bara någon minut) blir vi insläppta. Barnmorskan ser att jag har ont och säger att vi kan gå in på ett rum direkt.

Jag klär av mig och känner plötsligt att jag måste kräkas och hugger en papperskorg, men jag torrhulkar bara. Hinner bara upp på britsen så går vattnet och barnmorskan säger att hon ser huvudet. De försöker sätta en nål i armen på mig, men det går inte för jag börjar krysta direkt. Jag kör ner hakan i bröstet och vänder all kraft inåt. Två krystvärkar senare, klockan 04.48, är vår pojke född! Det är en vacker kille på 4045 g och som är 53 cm lång. Han mår jättebra direkt och jag får upp honom på bröstet på en gång – det är så fantastiskt!

Jag tittar på Magnus och säger att det här måste ha gått ganska fort, en halvtimme eller så… Barnmorskan skrattar och säger ”nä, prova 10 minuter”!  I min journal har de bara dragit ett streck över alla uppgifter och så står det ”hanns inte med”. Resten av tiden på bb går jag under smeknamnet ”tiominutarn” och det är flera som kommer in för att höra hur det gick till, och jag får rådet att åka hemifrån vid första pirr nästa gång, om vi ska ha några flera barn.

Efter 10 minuter kommer moderkakan ut utan problem, jag känner det inte ens. Och trots att det gått så fort behöver jag bara sys med tre stygn, en enorm lättnad! Så får jag en spruta i armen så att livmodern ska dra ihop sig.

Jag får gå upp och duscha och sedan får vi in ”grattisbrickan”. Jag känner mig oerhört pigg och kan nästan inte förstå att jag för en liten stund sedan fött fram vår andra son. Både jag och Magnus väntar otåligt på att klockan ska bli så mycket så att vi kan ringa runt och berätta.

Så här i efterhand kan jag tycka att det var både en positiv och negativ upplevelse. Positiv för att det gick så fort, men lite negativt eftersom jag nästan inte hann fatta att jag födde barn…

Hade vi väntat en liten stund till på barnvakt så hade antagligen Ludwig fötts i bilen på väg till sjukhuset.