Torsdagen den 17: e maj var vi i vecka 42, åtta dagar
över tiden enligt vårt beräknade förlossningsdatum och jag hade nästan gett
upp om att vi någonsin skulle få snusa bebis. Tyckte att jag hade lite ont i
svanken, men det hade jag ju haft flera gånger tidigare utan resultat. Dagen
gick och framåt eftermiddagen fick jag små ”pirr” i ryggslutet men jag hade
inte ont. Fast ändå hade jag en känsla av att något var på gång.
Magnus lagade middag åt oss men jag hade ingen aptit
alls. Ställde mig i duschen och då kom de första onda värkarna och de
tilltog snabbt i styrka och täthet. Klockan var då ca 19.30. Ringde in till
förlossningen och de sade att vi var välkomna in. Jag fick på mig kläderna
och trodde att vi skulle åka direkt, men där blev det stopp! Magnus höll på
att göra klart bebisens blivande hemsida och tyckte jag kunde vänta lite!
Nå, efter en stund är han klar och vi åker in. Framme
vid sjukhuset kommer värkarna tätt och jag får stanna och flåsa flera gånger
(vilket verkade roa en och annan) innan vi nått fram till förlossningen. Jag
hinner i alla fall tänka flera gånger att visst har jag ont, men det ska ju
(enligt alla berättelser jag läst om och fått berättat för mig) vara den
värsta smärta man någonsin kommer vara med om, så vi kommer säkert att få
åka hem igen.
Vi släpps in på förlossningen och möts av en gullig
barnmorska. Vi får gå in i ett undersökningsrum först för att de vill kolla
läget. Jag får en värk precis när barnmorskan ska undersöka mig och hon blir
förvånad över kraften iden och hur länge den håller i sig. När hon är klar
är jag helt övertygad om att hon ska skicka hem oss igen, men hon förklarar
att jag är redan öppen åtta centimeter och att vi snabbt ska ta oss över
till ett förlossningsrum! Hjälp, tänker jag och säger att jag hade bestämt
att jag ville ha EDA och undrar om jag kan få den direkt. Men barnmorskan
bara skrattar åt mig och säger att det hinner vi inte med.
Klockan är ca 20.30 när vi kommer in på
förlossningsrummet. Jag får ta på mig sjukhusets moderiktiga kläder och
lägger mig på sidan på sängen. Vi blir lämnade ensamma och för varje värk
tvingar jag Magnus att massera ryggen med en träkossa. Han kör den så hårt
över min rygg (enligt mina instruktioner) att jag flera dagar efteråt har
stora mörka blåmärken. Lustgasen som så många kallar sin bästa vän, funkar
inte alls på mig. Känner mig bara illamående utan att få minsta värklindring
så jag slutar använda den.
När klockan är 21.45 ber jag Magnus hämta barnmorskan
för det känns som det trycker på. Barnmorskan kommer in och konstaterar att
jag är helt öppen. Vattnet har dock inte gått, så hon tar hål på hinnorna
och jag känner hur det forsar ut varmt vatten. Jag lägger mig i halvsittande
ställning och försöker krysta. Det är flera barnmorskor i rummet och de
säger att jag gör fel när jag krystar, det händer för lite vid varje värk,
men ingen lyckas tala om hur jag ska göra istället! Plötsligt blir de
oroliga för att bebisen inte mår bra, för hjärtljuden går upp kraftigt
vilket tyder på att lill*n i magen är stressad. En förlossningsläkare hämtas
och en barnmorska lägger sig på min mage för att hjälpa till vid
krystningen. Tillslut känner jag huvudet, men det blir stående och backar
tillbaka ett par gånger innan bebisen tillslut bestämmer sig för att komma
ut. Klockan 22.30, efter 45 minuters krystvärkar föds så äntligen vår
efterlängtade bebis.
Men bebis mår inte bra och de sliter honom ifrån oss
innan vi ens hunnit få se honom. Jag ser bara en rad vitklädda ryggar och
jag tittar oroligt på Magnus och frågar om han sett vilket kön det blev, men
han är inte säker. Allt går så fort, men tyvärr är det ingen som informerar
oss om vad som händer. Men det tar bara en liten stund så hör vi äntligen
ett skrik och vi får en inlindad bebis på magen… jodå, vi hade rätt, det var
en liten kille!
Nu tar man sig äntligen tid med oss och förklarar att
han varit stressad i magen och varit blek om nosen och haft lite svårt att
andas när han kom ut. Men efter att de sugit rent honom och masserat lite så
blev han bättre snabbt. Efter en liten stund bär de iväg med honom så att de
får undersöka honom ordentligt, men han är snart tillbaka och har fått
godkänt av flera läkare under förutsättning att vi stannar i tre dagar så
han får vara under observation. Vi får också veta att vår fina kille är en
klump på 4360gr och är 54 cm lång.
Tyvärr sprack jag ordentligt under förlossningen. Att
jag hade en barnmorska som låg på min mage och hjälpte till att trycka på
gjorde nog inte saken bättre… det hela slutar med att de får brodera (både
inre och yttre) med över 30 stygn! Tyckte nästan att det gjorde ondare att
sys efteråt än vad själv förlossningen gjorde…
Men trots det så var det första jag sade efter att
William kikat ut ”det här kan jag göra igen”!
Så gick det till när vår första prins kom till världen.
|